©

Satt och rensade min externa hårddisk och mitt i min extremt stora musikmapp hittar jag ett dokument - Rapport från 2117 - och undrar vad i hela fridens namn det kan vara.

Började läsa och blev nästan lite rörd över att jag 2005 trodde att jag skulle bli den som räddade världen från  växthuseffekten. Detta är en uppsats som jag skrev i nian, och jag har för mig att vi fick rubriken och skulle skriva fritt utifrån det. Jag är faktiskt imponerad av hur pass "bra" jag kunde skriva då, jag tror knappast att jag skulle kunna skriva såhär påhittigt idag. Roligt att jag dessutom använt mig av namnen Rose och Charlie, inspirerad av Two and a half men, kanske? Fanns det ens då? Anyways, tycker den är så söt att jag behöver publicera den.

---

 

Rapport från år 2117

Det var den 18 april och jag satt på flyget till Paris, påväg till en föreläsning kring växthuseffekten, när piloten plötsligt slog på högtalarna och berättade att vi snart skulle passera över ett enormt åskväder och att det kunde bli en del turbulens ett tag framöver. Vi uppmanades att fälla upp stolsryggarna, placera vårt handbagage under stolen framför oss, fälla upp bordet och stolsryggen och spänna fast säkerhetsbältena. Piloten berättade också att han, av säkerhetsskäl, skulle stänga av kabinbelysningen. Jag blev misstänksam eftersom jag har familj inom branschen och vet att man i vanliga fall aldrig stänger av kabinbelysningen.

Jag hörde att det äldre paret bakom mig började bli lite smått panikslagna och började tjata om att dagens teknik hade gått alldeles för långt framåt. Lamporna släcktes och jag lutade mig mot fönstret. Det enda jag såg var tunga, gråa moln. Jag kände hur flygplanet sakta började vibrera, för att sedan övergå i allt kraftigare skakningar.

 

Sen helt plötsligt blev allt bara tyst. Det var som om tiden stod stilla, bara för en sekund. Jag kunde varken höra det gamla paret bakom mig eller det gråtande barnet längst fram i kabinen. Jag lutade mig tillbaka i min stol, och jag tror jag somnade.

 

Jag vaknade upp av pilotens alltid lika lugnande röst som meddelade att vi landat på Paris nya flygplats, som jag upptäckte låg inklämd mitt på en platå i bergen. Jag tänkte för mig själv: Är det inte opraktiskt att placera en flygplats i bergen? Temperaturen utomhus var cirka 40ْْ C och inomhus runt 23ْْ°C. När jag klev av planet blev jag först glatt förvånad när markpersonalen, en grupp kvinnor, kom och mötte oss och erbjöd sig genast att bära mina och mina medpassagerares väskor. Till en början verkade även det normalt, men när högarna av väskor växte allt högre och högre och blev flera meter höga, började jag bli riktigt misstänksam. Jag frågade en av kvinnorna om de hade hört något nytt om det enorma oväder som så hastigt hade dragit in över norra Europa. Alla runt omkring mig fnissade och tittade snett på mig.

 

 

Efter någon minut i den långa korridor vi gått i stötte vi på början till en lång rad av fönster. Jag ställde mig och begrundade fascinerat landskapet vi såg därute. Visserligen har jag inte varit i Paris innan, men jag märkte tidigt att det var något som inte stämde. Långt borta i fjärran låg himlen orange-grå bakom de kolsvarta bergen. I dalgången framför bergen sträcker sig jättelika skyskrapor upp mot den mörka himlen. När jag tittar ner mot husgrunderna upptäcker jag ett täcke av tjocka svarta moln som ligger ca 50 meter över marken. Då väcktes mina misstankar om att något var fel. På allvar!

 

 

Den första tanken som flög igenom min hjärna var att allt detta bara var en dröm, att jag fortfarande satt kvar i min stol på planet, och att jag snart skulle väckas upp och inse att vi precis landat. Men allting kändes så verkligt på något sätt, både människorna omkring mig och landskapet utanför. Jag tog mod till mig och frågade och frågade en dam vad det var för datum och år. Svaret blev först exakt vad jag väntat mig, nämligen att det var den 18 april, men att året var 2117! Jag kände hur mina ben säckade ihop och jag satte mig i närmsta soffa. Efter en längre stunds vila hade jag samlat mig så pass mycket att jag var redo att fortsätta. Under vår vandring ut ur korridoren fick jag bl.a. reda på att 15-årskriget, som bröt ut år 2053, hade haft Europa som krigszon, och att det otänkbara hade inträffat. En atombomb hade släppts över norra Tyskland år 2066 och hade ödelagt stora ytor av Europa. Jag fick även förklarat för mig att eftersom människorna, på 2030-talet, hade använt upp hela jordens reserver av fossila bränslen, var luftföroreningarna så allvarliga att nästan alla växter nere på marken dött bort.

När vi kom ut stod det flera farkoster, som kan liknas vid dagens bussar, och väntade på oss. Jag och min reskamrat steg på bussen, som kvinnorna sa skulle ta oss till forskningshögkvarteret. Vi satte oss på två stolar längst fram i bussen. Människorna runt omkring mig hade konstiga, nästan dräktliknande kläder. Jag förstod efter ett tag att de var för att skydda sig mot de hemska luftföroreningarna som fanns nere i staden. Vi åkte ner för en brant spiralväg ner till centrala Paris. När vi kom ner i dalen ändrades ljuset och det blev nästan lika mörkt som på natten. En äldre kvinna bakom oss undrade varför vi inte hade dräkter på oss. Vi svarade att vi inte hade några, och frågade vart de såldes.

-          Man kan få dem överallt, det är en mänsklig rättighet att ha minst två sådana.

-          Jaha, vad bra! sa jag och vi bestämde oss för att hoppa av en hållplats för tidigt för att skaffa en dräkt.

Efter någon minut i bussen pekade min kompis ut åt höger. Först såg jag inte ens vad det var hon pekade på, men efter en liten stund kunde jag urskilja konturen av Eiffeltornet. Jag sa:

–        Hur kunde människorna låta det gå så långt? Det är väl knappast någon som vill ha det såhär?

–        Nej jag förstår inte heller, till och med på vår tid hade vi nog kunskap för att kunna stoppa växthuseffekten. Varför gjorde vi inte det?

Kvinnan bakom oss utbrast:

-          Vad är det ni sitter och säger? Vet NI hur man ska stoppa växthuseffekten? Vart har ni hittat den informationen?

-          Vadå? Vet inte alla det?

-          Nej, ingen vet det, eftersom all forskning var placerad i Europa på tiden före atombomben, försvann alla forskare och kunskaperna med den.

-          Jaha, blev Europa så överlägset? Frågade jag.

-          Ja, det blev det, vet ni något om hur man ska motverka växthuseffekten och de andra miljöproblemen?

-          Ja, faktum är att vi är forskare just inom de ämnena, och var på väg till Paris för att föreläsa om just dessa problem.

-          Så då har ni kunskaperna som krävs för att kunna påbörja arbetet för att förbättra miljön här på jorden?

-          Ja, det kan man väl påstå, jag vet ju inte riktigt hur långt forskarna kommit i deras forskning kring just detta på 2060-talet, men nog har jag en del kunskaper!

 

Just då stannade bussen och damen frågade om hon kunde slå följe med oss. Hon erbjöd sig att hitta passande dräkter till oss, för att sedan visa oss till rätt ställe i högkvarteret. Kvinnan visade sig vara en av många forskare som forskar kring hur man ska rengöra bergen från all kol och sot. När vi gick för att köpa dräkterna, såg jag det enorma urvalet av dräkter i olika former och storlekar. Vi valde två gråa, neutrala, för att inte sticka ut, vi såg ju inte riktigt ut som folket i den här tiden! De var mycket längre än oss, och verkade även mycket starkare. Vi klädde snabbt på oss dräkterna, för att skynda till kvinnans arbete. När vi steg in i vestibulen till forskningshögkvarteret var luften helt klar, och allt var mycket rent. Kvinnan sade att det var mycket viktigt med en ren inomhusmiljö för att människorna skulle kunna klara av den tuffa luftförorening som fanns utanför. Precis innanför dörrarna fanns en enorm garderob, där vi skulle hänga av oss våra dräkter. Sedan fortsatte vi in i byggnaden. Vi steg in i en hiss. Eftersom huset var flera hundra meter högt och vi skulle högt upp i byggnaden, satte jag mig i soffan som fanns i den rymliga hissen. Precis när jag satt mig tillrätta var vi framme. Kvinnan, som vi fick veta heter Rose, smålog lite åt mig när jag omtumlad reste mig upp. Dörrarna öppnades och vi steg ut. Den synen jag möttes av där kommer jag sent att glömma. Vi steg ut på takvåningen och jag såg hur forskarna satt lugnt och stilla och försökte hitta anledningen och lösningen till varför det är så varmt ute. Jag tyckte synd om dem, för jag hade ju svaret. Det fanns fönster åt alla väderstreck och jag såg hur långt som helst. Jag såg bergen där borta i fjärran, och insåg i vilken riktning världen gått. Mot föroreningar, växthuseffekt och allmän förstöring av naturen. Rose tog tag i min arm och drog mig inåt våningen. Hon sa att jag skulle träffa hennes chef, berätta min historia om hur jag satt i planet på väg till Paris, och varför jag satt på hans kontor. Vi hälsade på varann och jag presenterade mig:

-          Hejsan, jag heter Cajsa Larsson och kommer ifrån Sverige, började jag.

-          Okej, hej Cajsa! Jag heter Charles de Montgomery och är överhuvud för denna del av forskningsverksamheten i detta hus. Vad för dig till mitt kontor?

Jag berättade min historia för Charles, som fann det ganska svårt att tro. Han frågade en massa olika frågor, såsom varför jag varit på väg till Paris och hur jag mött Rose?

Jag förklarade länge och noggrant allt för Charles, som fortfarande hade svårt att tro på mig. Han sa:

-          Jag tror på dig först när jag fått det bevisat!

-          Hur ska jag bevisa det för dig att jag talar sanning?

-          Genom ett enkelt lögndetektorstest. Går du med på det?

-          Ja, det är klart! Jag vill verkligen inte att världen ska se ut såhär för mina barn och barnbarn.

Charles visade mig till ett annat rum som en trappa ner. När jag steg in var det först helt svart för att sedan, när Charles tände lamporna, bli ett helt tomt vitt rum. Allt för att jag inte skulle bli distraherad av någonting. Han sa:

-          Redo? Det tar bara någon minut, svara bara på frågorna du får och du ska se att allt kommer att gå bra.

-          Ja, svarade jag nervöst. På 2010-talet, fanns inga riktigt 100-procentiga lögndetektortest, bara de som såldes i affärer. Jag frågade:

-          Är detta säkert att det inte visar fel?

-          Ja, detta har under många år utvecklats i USA, och först för tio år sedan kom det test vi använder idag. Redo nu då?

-          Ja, svarade jag bestämt.

Testet började. Jag fick besvara några frågor om hur det varit hemma i Sverige på 2010-talet, hur det kom sig att jag hamnat här och hur jag hade all kunskap om växthuseffekten.

-          Lustigt, sa Charles. Din historia stämmer överens exakt med vad du sa innan i kontoret. Är du verkligen född år 1990?

-          Ja, den 17 augusti 1990 är jag född, svarade jag stolt över att han äntligen trodde mig.

-          Skulle du kunna tänka dig att hålla ett föredrag i eftermiddag om detta med växthuseffekten och hur vi ska kunna förbättra miljön och naturen?

-          Ja, det antar jag att jag skulle kunna, jag har ju materialet i väskan där ute.

-          Bra, ska vi säga klockan tre i den stora samlingssalen?`

-          Ja, det låter bra, skulle jag kunna få låna Rose idag som vår guide?

-          Ja, det kan du få, om du vill. Det låter bra. Mitt råd till dig nu är att gå runt och titta hur långt vår forskning har gått. Om den är i närheten av vad ni visste i slutet på 2010-talet.

-          Javisst, vad intressant. Det ska jag göra! Då säger vi så, tre i stora salen?

-          Ja, precis. Be Rose hjälpa dig dit.

-          Ja, okej tack för att du trodde på mig! Hejdå, vi ses senare.

-          Ja, tack själv Cajsa! Hejdå, vi ses klockan tre. Jag hoppas på en mycket bra föreläsning, sa han glatt innan jag stängde dörren.

 

Jag letade upp Rose för att be henne ta oss på en rundtur i huset. Det visade sig att i de vanliga husen, bostadshusen, bodde de fattiga under föroreningsmolnet och de rikare familjerna högre upp där det var mer syrerik luft. Klockan började närma sig tre och jag var tvungen att förbereda min föreläsning. Charles kom för att hämta mig och Rose för att leda oss till föreläsningen. När jag steg upp på podiet tystnade åhörarna. Jag berättade alla grundläggande förutsättningar samt mer ingående om hur man kan motverka växthuseffekten. När föreläsningen var klar var det flera av forskarna som ville ha svar på frågor som de arbetat med i flera år. Givetvis hjälpte jag dem så gott jag kunde, och de blev mycket nöjda.

 

Dagen därpå kunde man se på tidningarnas förstasidor: ”Hjälpen har kommit”, ”Såhär ska vi få bort föroreningarna”. Jag kände mig mycket stolt över min prestation, och snart satte arbetet med att rädda det lilla som fanns kvar av naturen igång. Jag blev utsedd som arbetsledare över det stora projektet att rena luften. Jag fick ett kontor och en lägenhet som jag delade med min vän som följt med mig hela tiden. Allteftersom arbetet fortskred blev jag mer insatt i hur människorna levde i den här tidsåldern. De hade t. ex. Inga personfordon, utan åkte mest kollektivtrafik. Familjeförhållandena såg i stort sett ut som på 2010-talet, skillnaden var att man oftast bodde flera generationer på samma våning i de enorma husen.

 

Efter någon månad när arbetet började visa framsteg, fick jag alltmer beröm. Jag har blivit en offentlig person här i Paris, och knyter nya kontakter varje dag. Jag blev inbjuden till olika tillställningar för att fira framstegen. En dag i förra veckan blev jag intervjuad av en av jordens största tidningar ”Weekly News”, där jag fick frågan om jag vill återvända till min egen tid igen. Det fick mig att börja tänka. Ville jag verkligen stanna kvar här i all evighet?

 

Givetvis inte, men jag känner att jag har en uppgift här och att jag inte kan återvända innan den är klar. Dessutom fanns det ingen definitivt sätt att ta mig hem på. Även på området kring tidsresor fanns det miljontals forskare, men de visste inte riktigt hur de skulle skicka tillbaka en människa. Därför vill de skicka detta brev som ett försök. De skickar även med en beskrivning om hur ni ska kunna svara.

 

Nu, när jag har spenderat tid med människor från 2110-talet har jag upptäckt att de inte alls skiljer sig från oss 2010-talsmänniskor så mycket som jag först fick intrycket av.