skolhelvete
I'm back. Ska bara klaga lite sen går jag igen. Mer än så har jag inte tid med dessa dagar.
Idag har jag, Malin och Alexis varit inne i Karlskrona och varit allmänt unga. Köpt lite presenter, ätit massa och vandrat runt. Inget speciellt direkt, men ändå sjukt nice på något sätt.
Jag har nationella i Fysik A på fredag. Inte jättesvårt kanske men med tanke på min hjärnas aktuella tillstånd så känns det som att det kommer gå rakt åt helvete ändå. För att inte tala om idag på italienskan! Jag hade verkligen kämpat med min dåtids-uppsats, trots att jag inte har tid med sådant småtjafs. Jag var klar först i gruppen, och jag kan inte påstå att den var helt kass. Och ändå får jag bara skit av läraren. Sånt kan verkligen förstöra mitt humör grymt mycket. Vilket det givetvis gjorde. Om hon sänker mig till G fastän jag pratar italienska i princip flytande då är det bevisat, det är något fel, någonstans. Usch!
Och som om inte allt annat vore nog så kom jag precis på att projektarbetes-planen ska vara inlämnad imorgon också. Superbra med tanke på att jag inte ens skänkt det en tanke än!
Yesyesyesyesyes, känns alltid skönt att klaga lite! Jag blev genast på bättre humör, vi hörs, ciao!
this time imperfect
We held hands on the last night on earth.
Our mouths filled with dust, we kissed in the fields and under trees,
Screaming like dogs, bleeding dark into the leaves.
It was empty on the edge of town but we knew everyone floated
Along the bottom of the river.
So we walked through the waste where the road curved into the sea
And the shattered seasons lay,
And the bitter smell of burning was on you like a disease.
In our cancer of passion you said, "Death is a midnight runner."
The sky had come crashing down like the news of an intimate suicide.
We picked up the shards and formed them into shapes
Of stars that wore like an antique wedding dress.
The echoes of the past broke the hearts of the unborn
As the Ferris wheel silently slowed to a stop.
The few insects skittered away in hopes of a better pastime.
I kissed you at the apex of the maelstrom and asked
If you would accompany me in a quick fall,
But you made me realize that my ticket wasn't for two.
I rode alone.
You said, "The cinders are falling like snow."
There is poetry in despair, and we sang with unrivaled beauty,
Bitter elegies of savagery and eloquence.
Of blue and grey.
Strange, we ran down desperate streets and carved our names in the flesh of the city.
The sun was stagnated somewhere beyond the rim of the horizon
And the darkness is a mystery of curves and lines.
Still, we lay under the emptiness and drifted slowly outward,
And somewhere in the wilderness we found salvation scratched
Into the earth like a message.
Men nu vet jag, och vill sprida kunskapen.
För övrigt så ska denna låten, med intro, berättas och spelas på min begravning, när den nu inträffar.
Tack&hej!
amsterdam
Nu är jag alltså hemkommen från Holland och Amsterdam.
Det har varit en mycket trevlig resa. Varit på spa, shoppat lite väl mycket och ätit gott. Något förvånad blev jag när jag kom till gaten på Kastrup på torsdagen. "Miss Larsson, you've been upgraded to Business Class". Helt utan anledning dessutom. Mycketmycket välkomnat! Måste dock erkänna att Amsterdam i sig var lite läskig för en ensam flicka som jag, men jag klarade mig med glans!
En lyckad weekend helt enkelt.
Ja, home and safe och nu börjar helvetet i skolan. Det riktiga helvetet vill säga. 12 prov på 3 veckor, dvs 4 prov i veckan, alla betygsbestämmande. Kommer jag klara det? Knappast. Tack o lov att sommaren börjar komma igång, så man har något att uppmuntra sig med. =)
[ Please, Please, Please Let Me Get What I Want - Muse ]
